MissRead

Denna midsommaren har allt handlat om jämförelser. Vad har gjort denna midsommaren annorlunda mot förra året? Vilka var jag med då, vilka var jag med nu? Hurdan var jag i år i jämförelse med förra året? Antalet människor? Tidpunkter? Platser? Vädret?

 

Jag kan väl säga så här att förra året ösregnade det, vi var nio personer, jag blev inte speciellt packad, jag höll på att bli kär och det fanns någon där som också höll på att bli kär i mig, vi var i en annan stad, jag var lycklig på att barnsligt och okomplicerat sätt och trots ösregnet och dem futtiga plusgraderna som den midsommaren hade att komma med så kändes det som den vackraste sommardagen i mitt liv.

 

I år var det sol och vackert väder ända till kvällningen, vi var åtta personer, jag blev både full och hög, jag var och är fortfarande kär i en av dem omöjligaste killarna som jag överhuvudtaget kunde ha blivit kär i, vi var hemma här i våran hemstad men jag var ändå, trots den lätt ångestfyllda och påfrestande situationen som jag och mina känslor har försatt mig i, på ett väldigt, väldigt bra humör. Det var kanske inte perfekt, men du var där och vi satt och pratade och vi slog oss ner hela bunten och rökte, skrattade och pratade. Kanske var det i just det ögonblicket som allt faktiskt var perfekt. Med blandade känslor, nikotinkickar och musiken på högsta volym. Jag tänkte att nu, i detta ögonblicket, borde man ha tryckt på paus-knappen och fryst hela sommarkvällen.

 

På lördagen var jag på fest. Och du var där, och tjejen du ligger med. Jag hatar henne, men jag hade nog avskytt henne ännu mer om hon inte vore en så förbannat trevlig och gullig tjej. Jag tror inte att du har känslor för henne, men det sårade mig ändå att se er två kyssas. Och jag hatar mig själv till och med mer än henne för att jag tillåter mig att känna mig sårad över det. Så vid två-tiden var jag tvungen att gå. Jag klarade knappt av tanken på att befinna mig i samma rum som er, så tanken på att slagga i lägenheten och veta att ni två håller på i rummet bredvid var alldeles för smärtsam. Jag sa hejdå till min underbara vän, som jag inte kan förklara mina stridiga känslor för trots att hon är den som förstår mig bäst, hennes pojkvän och sedan dök han upp. En av dina bästa kompisar som jag bara bytt ett par ord med under kvällen. Han med dem otroligt varma, vackra, bruna ögonen som man lätt kan sugas in i utan att man märker det. Jag gav honom en kram och han frågade om jag skulle ta och bege mig. Jag svarar ja och han säger, "Då får jag ge dig en puss". Och i samma ögonblick som hans läppar nuddar min kind så försvinner nästan all smärta. Kvar blir bara resterna av sorgen och mitt i röran fladdrar en ensam liten färggrann fjäril. Jag märker att jag är på gränsen till att börja rodna men berusningen efter alkoholen döljer det. Och jag vänder mig om för att gå ut genom dörren, men vänder mig om och ser att han också står kvar och tittar på mig. Vi ler, han vinkar med en lätt handrörelse och jag pressar ur mig ytterligare ett hejdå följt av en lätt varm känsla som kryper upp längs med halsen tills det når kinderna. Till slut har jag tvingat ut min kropp genom dörren och står utanför med helt nya känslor som fladdrar runt i kroppen. Vad fan hände?! Jag var ju precis på gränsen till att brista i gråt och nu står jag i en skitig trappuppgång med ett löjligt flin på läpparna och ett lätt brännande läppavtryck på min högra kind. Vad hände??

Alldeles nyligen när jag sätt här vid datorn och knappade runt på Youtube så kom jag in på en massa "Cute Couple"-videos. Satt där och tittade på ett par stycken och kände bara hur jag log åt all den omtanken och kärleken man visar varandra dagligen när man är så där fruktansvärt nyförälskad.

Jag satt och kollade vidare och känner plötsligt att synfältet blir suddigt, jag blinkar och två stora tårar rullar nerför kinderna. Och jag inser där jag sitter och tittar på alla lyckliga förälskade unga människor att det inte är så att jag missunnar dem den lyckan, utan att jag bara själv plötsligt känner mig så fruktansvärt ensam.

 

I somras blev jag kär, riktigt riktigt kär. Och personen jag blev kär i blev också kär i mig. Dessvärre träffades vi under en tidpunkt då han behövde tid att hitta sig själv igen efter ett längre förhållande som han nyligen hade brutit upp ifrån. Vi träffades under fel tidpunkt i livet. Hade vi träffats ett halvår eller ett år senare så hade allt kunnat bli annorlunda. Det hade varit annorlunda. Men på grund av en urusel tajming att träffa någon ny tjej så fick jag gå. Han kunde inte vara med mig utan att känna att han svek mig genom att tänka på någon som han ännu inte hunnit komma över. Och då hatade jag honom för det, men idag förstår jag honom och jag hoppas att han lever det bekymmersfria livet han faktiskt förtjänar. 

 

Men skälet till att jag sitter och gråter framför hemmavideon av två sjuttonåringar som ligger och myser på en soffa är inte för att jag saknar honom eller någon annan jag har varit eller är kär i. Jag saknar kärleken.

Att träffa någon som man har en speciell kemi med, någon som ger en fjärilar i magen och som ler på ett sätt som bara jag kan få honom att le på. Jag saknar att ligga i någons famn medan solen går upp och man känner sig som den lyckligaste flickan i världen. Jag saknar oron man känner när man tvivlar på att han verkligen tycker om en tills man får bekräftelse via ett sms eller en kyss på att jo, han tycker om mig fruktansvärt mycket. Jag saknar längtan efter en person som man kanske inte kommer att få se på ett tag men man vet att man kommer ses inom en snar framtid igen. Jag saknar ömhetsbetygelserna. Någon som håller ens hand. Någon som smeker ens nacke. Någon som lutar sin panna mot ens axel. Någon som kramar en så hårt så man nästan tappa andan. Jag saknar att ha känslor för någon som har samma känslor för mig.

 

Men man får torka tårarna och ge sig ut, för man blir knappast mindre ensam av att sitta inne och tycka synd om sig själv. Ut och krossa alla hinder och offra allt du har! Det kommer en dag då allt blir exakt som man önskat, och mer därtill.

 

 

 

 

 

 

Det är märkligt hur allt kan förändras på ett känslomässigt plan bara genom att man berätta hur man känner för en annan människa. Det bevisar verkligen vilken börda jag har gått runt med. Inte börda som i "jobbig och tuff börda" utan mer som "komplicerad och du-borde-dela-det-med-någon börda".

Så fort jag hade berättat det för min vän så var det precis som om en sten hade lyfts från mina axlar. Veckan som förflöt därefter var så mycket enklare att ta sig igenom. Jag sov plötsligt bättre på nätterna. Jag var inte längre psykiskt utmattad och framför allt... jag tänkte inte lika intensivt på dig längre.

Självklart tänker jag på dig varje dag, men innan var det varje sekund av varje minut av varje timme av varje dag. Nu känns det mer som att jag tänker på dig på ett mer avslappnat sätt. Händer det så händer det. Träffas vi så träffas vi. Inget är omöjligt. Vi bor fortfarande i samma stad båda två, vi har gemensamma vänner, vi stöter faktiskt på varandra ibland. Man måste försöka se det positivt.

Det är inte det att mina känslor för dig har svalnat av, tvärtom. Jag är lika intensivt förälskad i dig, om inte mer, som innan. Det är inte många männsikor nu för tiden som kan göra mig nervös och få mig att känna mig så blyg, men du kan. Detta bevisar väl bara hur svag du gör mig. Borde jag vara livrädd? Eftersom att du är den enda i mitt liv som skulle kunna skada mig så pass allvarligt att jag aldrig vågar resa mig igen.

Men vad sjukare är, jag bryr mig inte. Om du aldrig kommer att känna likadant för mig som jag känner för dig, who gives!? Jag har blivit sårad så många gånger, varit olyckligt förälskad så många gånger. En gång mer kommer inte göra skillnad, bara göra mig starkare. Och om jag inte chansar och kastar mig ut, hur ska jag då kunna veta om fallskärmen överraskande nog rätar ut sig? Hur ska jag kunna veta om du kanske gillar mig om jag inte vågar visa dig att jag gillar dig? Man måste våga! Och nästa gång vi ses, så ska jag chansa. Jag ska visa dig!

Det är sanningen.. Allt hade varit lättare om du inte ens hade kunnat gilla mig. Eller någon annan tjej. Då hade jag verkligen kunnat släppa taget om dig. Gå vidare, återgå till att njuta av livet och allt som erbjuds för en. Istället sitter jag fast i den här.. soppan och bara tänker på dig.

Jag fick träffa dig för prick en vecka sen. Du har ingen aning om hur nervös jag var över att få se dig igen. Senaste gången vi träffades så var vi ute och båda var berusade. Nu var vi hundra procent nyktra (om man bortser från att du var bakis) och det fanns plötsligt bara en massa spärrar som hindrade mig från att ens yttra ett ord till dig. Har jag missuppfattat alltihop? Tänk om det enda skälet till att du pratar med mig när du är full är för att du inte hittar någon annan som orkar med att lyssna på dig? Tänkte du på mig överhuvudtaget i söndags? Eller smälte jag bara in i väggen bakom mig och varken syntes eller hördes? Inte ens var värd att se eller höra.

Jag behöver träffa dig igen, när vi är mer avslappnade och jag vågar och du vågar (om det är nervsitet som håller dig tillbaka tvivlar jag på men jag vet inte.)

 

Faaaan, varför är du inte gay istället??!! Mitt liv hade varit sååå mycket enklare. Jag är så jävla kär i dig. Jag struntar i hur omogen andra tycker att du är. Jag struntar i hur du beter dig (så länge du inte är ett svin) eller vad du slänger ur dig. Jag. Är. Kär. I. Dig.

Punkt slut!!

  

Jag faller, sån jävla underbar känsla. För ett kort ögonblick så behöver jag inte ha all min koncentration riktad mot dig. Jag kan fara till platser jag aldrig har varit på med människor jag aldrig ha träffat. Och antingen är du inte där och då kan jag få sinnesro, eller så är du där och då blir det den lyckligaste stunden i mitt liv.

 

Jag pratar om sömnen. Att få falla ner i ett hav av lugn och stillhet där jag sen kan välja vart strömmen ska föra mig. Det är enbart i drömmarnas land som jag kan få ha turen att träffa dig. När jag inte träffar dig i vaket tillstånd så försöker jag kompensera upp det genom att försöka träffa dig i drömmen. Så jag tar med mig min favoritbild av dig, det vackraste minnet jag har av dig, och kryper till sängs och ber och hoppas att du är där när jag sluter ögonen, eftersom du inte är här när jag öppnar ögonen.

Igår fick jag reda på att en "bekant" till mig gott bort efter att ha varit sjuk en kort tid. Jag vet inte vilken sjukdom hon hade eller hur länge hon haft den, men vad det än var så vann det över henne. Hon blev bara 30 år.

 

Detta fick mig att börja tänka. När man är 30 så har du ju trots allt en femtio år kvar av ditt liv. Tänk på allt det som man ska hinna med och som man vill hinna med. Tänk om tiden inte räcker till? Tänk om tiden bestämmer sig för att göra ett avbrott? Släcka ett liv för tidigt?

Tänk om jag en dag vaknar upp i en sjukhussäng och får reda på att jag bara har dagar, eller timmar, kvar att leva. Vad skulle jag ha velat gå tillbaka och ändra på?

Skulle jag ha försökt förändra den jag var när jag gick i skolan. Göra mig stark, modig och levande, istället för osynlig, rädd och blyg.

Skulle jag ha gjort saker som jag då valde att hoppa över. Eller umgås med människor som jag inte trodde skulle vilja umgås med mig.

Skulle jag förändra hela mitt liv genom att bara förändra på en enda lite detalj. Eller...

Eller skulle jag bara ångra att jag inte vågade säga till en viktig person i mitt liv hur mycket jag faktiskt älskade den.

 

Den här händelsen från igår fick mig att inse att ingenting är förutsägbart. Det hände dig idag, det kan hända mig imorgon. Ingenting är "ristat i sten". Allt kan förändras på ett ögonblick.

 

Så därför tänker jag vara modig nu, istället för att önska att jag hade varit modig då. Jag ska våga, jag ska köra, jag ska kasta mig ut. Jag ska vara ärlig.

Om jag har lyckan med mig att får träffa dig igen i framtiden och om tillfället infinner sig, så kommer jag berätta hur jag känner för dig. Jag ska inte tänka "tänk om han inte" utan jag ska tänka "tänk om han faktiskt". Om det går åt helvete och hela min värld rasar samman, så bygger jag bara den igen, bit för bit. Det får i så fall ta sin tid, men jag kommer att klara det.

Och om allt går vägen, så behöver jag inte oroa mig, inte tänka, bara känna.

 

Nu är nu och igår kan man aldrig göra något åt. Men man kan välja hur man vill att morgondagen ska bli. Det är fortfarande oviss terräng som man får ta sig över på ett eller annat sätt. Men man har chansen att välja hur.

 

 

 

 

 

Ja, jag är avundsjuk. Jag är avundsjuk på alla dem personerna som du har i ditt liv. Oavsett om det är familj såsom föräldrar, syskon, kusiner, fastrar, eller morföräldrar.

Jag är avundsjuk på dina vänner. Till och med dem som du bara är ytligt bekant med men som du ändå träffar genom dina närmaste vänner.

Jag är avundsjuk på din rumskompis, för att den personen får spendera lika mycket tid med dig under en dag som jag har gjort under ett års tid.

Jag är avundsjuk på dina arbetskamrater, för att dem får träffa dig varje gång du jobbar (obviously!)  medan jag inte ens har en aning om var du jobbar.

Jag är avundsjuk på alla dem främlingar du träffar varje dag, exempelvis kassören i livsmedelsbutiken, chauffören på bussen eller bara grannen som är ute och går med sin hund.

Jag är avundsjuk på alla människor som träffar dig dagligen eller åtminstone varje vecka, medans jag kanske, om jag har tur, får träffa på dig ett par gånger om halvåret. Det är fanimig inte rättvist!

 

Vad trodde jag egentligen? Att det, genom att jag berättade för min kompis om mina känslor för dig, skulle ske en förändring?  Att något underbart och mirakulöst skulle hända, inte ett skit har hänt. Jag går bara runt med den här hopplösheten hängandes över mig. Även om du kanske gillar mig en aning så spelar det ändå ingen roll om vi aldrig träffas på.

Det är så jävla hopplöst så jag vill bara bryta ihop till den minsta beståndsdelen och därefter begrava mig under täcket tills det blir sommar. Vill inte må så här. Att vara kär ska ju kännas underbart, fast det gör det väl också på sätt och vis. Det känns underbart att vara kär i dig. Känslan av att minnas hur det var sist man träffade dig och gångerna innan dess går inte att beskriva. Som att sväva på moln. Jag har inget emot hela "sväva-på-molnen"-grejen, det jag har emot är behöva gå runt och räkna dagarna och veckorna sen sist jag träffade dig och att inte veta när jag kommer att få träffa dig igen.

Det är så jävla jobbigt just nu...

Det känns som om en viss börda har lättat från mina axlar. Igår berättade jag för en av mina närmaste vänner om vad som pågår i mitt huvud och det kändes lättande. Det kändes bra. Så bra att jag faktiskt kände mig uppåt. Visserligen blev hon rätt ställd,  "Herregud, gillar du honom?" "Men vad ser du hos honom?" "Varför har du inte sagt nåt?"

Svaren är rätt enkla:

Ja, jag gillar honom. Jag till och med gillar, GILLAR honom. Det har alltid funnits där, som en gnagande känsla i kroppen, något man inte riktigt har kunnat sätta fingret på. Och plötsligt så går det upp ett ljus för en och man får en "aha"-upplevelse. Det är därför jag har betett mig och verkar lite konstig den senaste tiden. För att jag har upptäckt att jag verkligen, verkligen gillar honom något fruktansvärt.

Vad jag ser hos honom?... Allt! Han har så många intressanta sidor och han är så olik alla andra killar jag träffat att dem bleknar i jämförelse med honom. Jag vet att han är speciell. Det är därför jag gillar honom. Jag har förstått att han är killen som kanske inte får flest ragg en fredagkväll. Vilket jag har svårt att smälta eftersom han enligt mig borde kunna få vem han vill. Men kanske är det mina känslor för honom som gör att han verkar så... perfekt, även om jag hatar att använda det ordet. Han är snygg, rolig, får mig att le, intressant, djup, barnslig på ett sätt som jag kan känna igen mig i. Han är precis den jag vill ha.

Skälet till att jag inte har sagt något är för att jag behövde tid att fundera, smälta allt, låta det gå en tid för att se hur allt skulle utveckla sig. Om jag hade kastat ur mig den är informationen för tidigt för att sedan insett att det inte var så seriöst som jag gjort det sken av att vara, så hade du kanske aldrig tagit mig seriöst igen. Det faktumet att man gillar någon är ju trots allt rätt så stora nyheter. Stora känslor bör man dela med sig till omvärlden med lite tillförsikt. Inte måla upp det för stort, men ändå vara hundra procent ärlig.

 

Så nu vet ett par, tre, personer i mitt liv vad jag går runt och tänker på. Och jag känner mig glad över att jag kan dela med mig av det till någon annan istället för att stänga in känslorna och tankarna i ett säkert valv någonstans bak i skallen där dem sedan kan få bråka och väsnas och göra min vardag ännu svårare för mig än vad den redan är. Jag behöver inte känna att jag är helt ensam med dem här nyheterna och "hemligheterna". Det är detta man har vänner till.

Nu ska jag välja ut en av mina favoritbilder av dig, insupa den och gå och lägga mig med den bilden av dig på näthinnan. I'm still dreaming..

Allting var lättare innan jag visste om att du fanns. Man täker ju oftast i helt motsamma banor när det handlar om någon man gillar. "Vad skulle jag ha gjort om jag aldrig hade träffat dig?". Tja, haft ett problem mindre(?)!

Om jag aldrig hade träffat dig så hade jag inte legat vaken om kvällarna och tänkt på dig. Du hade inte funnits där i mina tankar när jag sluter och öppnar ögonen. Du hade inte cirkulerat runt i min skalle som en helikopter, omöjlig att få stopp på. Du hade inte varit skälet till att jag längtar efter att den kommande helgen ska ha något underbart i beredskap åt mig. Du hade inte existerat i min värld. Och jag hade inte saknat dig.

 

Men nu finns du ju. Du är livs levande och du går, andas och skrattar. Det är gör det ännu svårare. Att du är så levande. Alla är vi levande organismer men du verkar dubbelt så levande som vi andra. Du fyller upp ett helt rum med enbart din röst och din person. Du får hela mig att vibrera när jag ser dig. Du får mig att sakna dig i samma stund som vi säger adjö. Hur kan du påverka mig så här? Jag både är och inte är hundra procent mig själv när jag är med dig. Hur kan man både vara och inte vara något? Betyder det att man kan vara både och?

Det kanske man kan... jag kan både njuta och älska ögonblicket då jag är i ditt blickfång och samtidigt sörja för att denna kvällen får jag befinna mig i närheten av dig men imorgon är jag tillbaks i den vardagliga gråa zonen igen.

Att få spendera en kväll i samma sällskap som dig kan få mig att dansa på moln flera veckor efteråt. Så levande och verklig är du för mig.

 

Så om jag aldrig hade träffat dig så hade jag aldrig saknat dig. Aldrig tyckt om dig så här mycket. Aldrig haft dem här problemen. Men samtidigt så hade det inneburit att jag inte hade fått ha en person som dig i mitt liv. Och även om jag inte hade vetat om det då, så hade jag saknat det idag.

 

Fan också!! Att inte mitt liv kan få flyta på i en jämn ström med lagom stora virvlar, ett och annat normaldjupt vattenfall och ibland bara få plana ut och ligga helt lugnt och stilla. Istället måste jag kastas runt, snurra omkring, och inte känna att jag varken har någon balans eller fast mark under fötterna. 

 

Det började förra helgen när jag träffade på dig ute. Innan dess så hade jag bara haft mina aningar. Misstänkt hur det kanske låg till, men jag ville inte spekulera förrän jag var helt säker. Och nu när du plötsligt stod där bara några meter ifrån mig så insåg jag att detta var "the moment" jag gått runt och väntat på. Nu skulle det uppdagas, nu skulle jag äntligen få reda på vad dessa sjuka tankar egentligen betydde, vad som pågick i min skalle, varför jag kännt mig så vilsen den senaste tiden. Och så fort vi hälsat och du kramat om mig så förstod jag rent undermedvetet vad det var för fel på mig. Men det var inte förrän dagen efter som min skalle verkligen kunde ta in det och uttala det högt.  Jag menar..

Varför kunde jag inte slita blicken ifrån dig? Varför svalde jag varenda ord du sa som ett hungrigt litet barn? Varför stod jag så nära dig som jag bara kunde utomhus efter att stället hade stängt? Varför valde jag att umgås med dig och mina vänner en timme extra så att jag missade sista bussen och fick betala nästan 200 spänn i taxi? Varför kunde jag plötsligt inte tänka rationellt och logiskt som jag ju alltid kan oavsett var jag befinner mig och hur jag än mår?

För att jag har insett att jag är som förtrollad av dig. När du är i närheten så finns det ingen annan jag vill ha. När jag pratar med dig så vill jag berätta allt och inte hålla något hemligt för dig. Du är brutalt ärlig och låter ingen trycka ner dig men under ytan så döljer sig svagheter och rädslor från det förflutna. Jag fick en glimt av det den helgen när vi satt och pratade. Jag kan bara gissa vad du har varit med om. Och jag ville att du skulle veta att jag förstår dig. Bättre än någon annan. Jag kan föreställa mig hur du känner. Kan förstå hur det känns. Och jag vill inget hellre än att få dig att le. Få dig att känna dig trygg.

Men du sa att du inte är mycket för kärlek. Har du någonsin varit kär? Har du någonsin legat och tänkt på en annan människa till långt in på natten? Har du någonsin gjort saker, knäppa och oförklarliga saker, på grund av någon annan? Har du aldrig blivit sårad? Sviken och bortglömd? Har du aldrig varit förälskad i någon du visste att du aldrig skulle kunna få? Har du aldrig önskat dig någon att hålla om? Har du aldrig velat ha någon som kan hålla om dig?

 

Nu när jag fattar hur det ligger till så finns det ingen återvändo. Jag är på väg att bli gränslöst förälskad i dig. Och inget kan stoppa det. Möjligtvis få det att sakta ner men oavsett hur mycket långsammare det går så kommer det ändå att nå sitt mål. Och när det väl har gjort det, vad fan ska jag göra då?

Varför gör jag så här mot mig själv? Genom att låtsas och fantisera ihop scenarion om oss två så bidrar jag endast med en hopplöshet som liksom lägger sig runt mig som en blöt filt. Jag hatar att känna till det. Jag hatar att jag nyligen har upptäckt det. Detta har inget att göra med i somras. Sommaren är glömd, över. Det är vinter nu och i takt med att det blev kallare så började saker sakta flyta upp till ytan.

 

Jag har tänkt på dig på ett sätt som jag inte har gjort innan. Det är inte det att jag aldrig har känt så här innan för dig, för det har jag. Men eftersom det pötsligt inträffade något fantastiskt och underbart i mitt liv så fick jag skjuta undan dig. Och det gick bra. Lättare än jag trodde. Och du har hållit dig undangömd, tills nyligen.

Kanske var det det som hände förrförra helgen som fick mig att vakna till och inse att jag inte kan hålla på så som jag har gjort i flera månader. Det har varit så enkelt att inte tänka på dig, men efter det som hände så kan jag inte förneka det längre. Du är fast i min skalle, från ögonblicket jag öppnar ögon och inser att drömmen jag haft om dig och mig bara var en dröm, till dem sista minutrarna på kvällen innan jag slumrar in i någon slags dvala och inte längre kan tänka en endaste klar tanke. Du finns där hela tiden, som en katt som sitter utanför ens dörr och krafsar med tassrna. Oavsett om man försöker ignorera det, sätta på hög musik, gå till en annan del av huset, så vet man att den sitter där. Man kan bara försöka låtsas så gott det går. 

 

Så varför skriver jag det här? Jag vet inte, kanske för att jag inte kan prata om det med någon, för att ingen kanske skulle ta mig seriöst. För att jag inte själv vet om jag ska ta mig seriöst. Detta kan ju trots allt bara vara en tillfällig känsla som jag har just nu. Men om det inte är det? Känslan i sig är väl kanske ny, men DU har ju funnits där i exakt ett år. Jag minns till och med fortfarande den kvällen vi träffades för första gången. Och jag vet exakt hur du påverkar mig när jag är i samma rum som dig. Jag vill att du ska se mig och prata med mig. Jag vill att din fokusering ska ligga på mig och att du ska känna att du inte vill vara i närheten av någon annan än mig just för tillfället.

 

Och det värsta av allt är att ju längre tiden går, desto värre skadar jag mig själv. Genom att hoppas, tro, drömma. Det är löjliga fantasier som ändå aldrig kommer att gå i uppfyllelse. Jag ljuger bara för mig själv, jag måste försöka tänka klart och inse att vi aldrig kommer att bli ett "vi". Inte ens ett "du och jag" utan bara ett "du" och ett "jag"

 

// MåsteSlutaTänkaPåDig

 

 

 

 

 

Blir inget mer bloggande idag, kort och tråkigt inlägg, nu ska jag lägga mig:)

Godnatt!!

Hur har eran midsommar varit?

Nu ska jag återgå till korsordet, ha det så bra allihop!! Puss!