ONE DAY
Alldeles nyligen när jag sätt här vid datorn och knappade runt på Youtube så kom jag in på en massa "Cute Couple"-videos. Satt där och tittade på ett par stycken och kände bara hur jag log åt all den omtanken och kärleken man visar varandra dagligen när man är så där fruktansvärt nyförälskad.
Jag satt och kollade vidare och känner plötsligt att synfältet blir suddigt, jag blinkar och två stora tårar rullar nerför kinderna. Och jag inser där jag sitter och tittar på alla lyckliga förälskade unga människor att det inte är så att jag missunnar dem den lyckan, utan att jag bara själv plötsligt känner mig så fruktansvärt ensam.
I somras blev jag kär, riktigt riktigt kär. Och personen jag blev kär i blev också kär i mig. Dessvärre träffades vi under en tidpunkt då han behövde tid att hitta sig själv igen efter ett längre förhållande som han nyligen hade brutit upp ifrån. Vi träffades under fel tidpunkt i livet. Hade vi träffats ett halvår eller ett år senare så hade allt kunnat bli annorlunda. Det hade varit annorlunda. Men på grund av en urusel tajming att träffa någon ny tjej så fick jag gå. Han kunde inte vara med mig utan att känna att han svek mig genom att tänka på någon som han ännu inte hunnit komma över. Och då hatade jag honom för det, men idag förstår jag honom och jag hoppas att han lever det bekymmersfria livet han faktiskt förtjänar.
Men skälet till att jag sitter och gråter framför hemmavideon av två sjuttonåringar som ligger och myser på en soffa är inte för att jag saknar honom eller någon annan jag har varit eller är kär i. Jag saknar kärleken.
Att träffa någon som man har en speciell kemi med, någon som ger en fjärilar i magen och som ler på ett sätt som bara jag kan få honom att le på. Jag saknar att ligga i någons famn medan solen går upp och man känner sig som den lyckligaste flickan i världen. Jag saknar oron man känner när man tvivlar på att han verkligen tycker om en tills man får bekräftelse via ett sms eller en kyss på att jo, han tycker om mig fruktansvärt mycket. Jag saknar längtan efter en person som man kanske inte kommer att få se på ett tag men man vet att man kommer ses inom en snar framtid igen. Jag saknar ömhetsbetygelserna. Någon som håller ens hand. Någon som smeker ens nacke. Någon som lutar sin panna mot ens axel. Någon som kramar en så hårt så man nästan tappa andan. Jag saknar att ha känslor för någon som har samma känslor för mig.
Men man får torka tårarna och ge sig ut, för man blir knappast mindre ensam av att sitta inne och tycka synd om sig själv. Ut och krossa alla hinder och offra allt du har! Det kommer en dag då allt blir exakt som man önskat, och mer därtill.
