WHY DO I KEEP HURTING MYSELF?
Varför gör jag så här mot mig själv? Genom att låtsas och fantisera ihop scenarion om oss två så bidrar jag endast med en hopplöshet som liksom lägger sig runt mig som en blöt filt. Jag hatar att känna till det. Jag hatar att jag nyligen har upptäckt det. Detta har inget att göra med i somras. Sommaren är glömd, över. Det är vinter nu och i takt med att det blev kallare så började saker sakta flyta upp till ytan.
Jag har tänkt på dig på ett sätt som jag inte har gjort innan. Det är inte det att jag aldrig har känt så här innan för dig, för det har jag. Men eftersom det pötsligt inträffade något fantastiskt och underbart i mitt liv så fick jag skjuta undan dig. Och det gick bra. Lättare än jag trodde. Och du har hållit dig undangömd, tills nyligen.
Kanske var det det som hände förrförra helgen som fick mig att vakna till och inse att jag inte kan hålla på så som jag har gjort i flera månader. Det har varit så enkelt att inte tänka på dig, men efter det som hände så kan jag inte förneka det längre. Du är fast i min skalle, från ögonblicket jag öppnar ögon och inser att drömmen jag haft om dig och mig bara var en dröm, till dem sista minutrarna på kvällen innan jag slumrar in i någon slags dvala och inte längre kan tänka en endaste klar tanke. Du finns där hela tiden, som en katt som sitter utanför ens dörr och krafsar med tassrna. Oavsett om man försöker ignorera det, sätta på hög musik, gå till en annan del av huset, så vet man att den sitter där. Man kan bara försöka låtsas så gott det går.
Så varför skriver jag det här? Jag vet inte, kanske för att jag inte kan prata om det med någon, för att ingen kanske skulle ta mig seriöst. För att jag inte själv vet om jag ska ta mig seriöst. Detta kan ju trots allt bara vara en tillfällig känsla som jag har just nu. Men om det inte är det? Känslan i sig är väl kanske ny, men DU har ju funnits där i exakt ett år. Jag minns till och med fortfarande den kvällen vi träffades för första gången. Och jag vet exakt hur du påverkar mig när jag är i samma rum som dig. Jag vill att du ska se mig och prata med mig. Jag vill att din fokusering ska ligga på mig och att du ska känna att du inte vill vara i närheten av någon annan än mig just för tillfället.
Och det värsta av allt är att ju längre tiden går, desto värre skadar jag mig själv. Genom att hoppas, tro, drömma. Det är löjliga fantasier som ändå aldrig kommer att gå i uppfyllelse. Jag ljuger bara för mig själv, jag måste försöka tänka klart och inse att vi aldrig kommer att bli ett "vi". Inte ens ett "du och jag" utan bara ett "du" och ett "jag"
// MåsteSlutaTänkaPåDig
