MissRead

Ja, jag är avundsjuk. Jag är avundsjuk på alla dem personerna som du har i ditt liv. Oavsett om det är familj såsom föräldrar, syskon, kusiner, fastrar, eller morföräldrar.

Jag är avundsjuk på dina vänner. Till och med dem som du bara är ytligt bekant med men som du ändå träffar genom dina närmaste vänner.

Jag är avundsjuk på din rumskompis, för att den personen får spendera lika mycket tid med dig under en dag som jag har gjort under ett års tid.

Jag är avundsjuk på dina arbetskamrater, för att dem får träffa dig varje gång du jobbar (obviously!)  medan jag inte ens har en aning om var du jobbar.

Jag är avundsjuk på alla dem främlingar du träffar varje dag, exempelvis kassören i livsmedelsbutiken, chauffören på bussen eller bara grannen som är ute och går med sin hund.

Jag är avundsjuk på alla människor som träffar dig dagligen eller åtminstone varje vecka, medans jag kanske, om jag har tur, får träffa på dig ett par gånger om halvåret. Det är fanimig inte rättvist!

 

Vad trodde jag egentligen? Att det, genom att jag berättade för min kompis om mina känslor för dig, skulle ske en förändring?  Att något underbart och mirakulöst skulle hända, inte ett skit har hänt. Jag går bara runt med den här hopplösheten hängandes över mig. Även om du kanske gillar mig en aning så spelar det ändå ingen roll om vi aldrig träffas på.

Det är så jävla hopplöst så jag vill bara bryta ihop till den minsta beståndsdelen och därefter begrava mig under täcket tills det blir sommar. Vill inte må så här. Att vara kär ska ju kännas underbart, fast det gör det väl också på sätt och vis. Det känns underbart att vara kär i dig. Känslan av att minnas hur det var sist man träffade dig och gångerna innan dess går inte att beskriva. Som att sväva på moln. Jag har inget emot hela "sväva-på-molnen"-grejen, det jag har emot är behöva gå runt och räkna dagarna och veckorna sen sist jag träffade dig och att inte veta när jag kommer att få träffa dig igen.

Det är så jävla jobbigt just nu...

Det känns som om en viss börda har lättat från mina axlar. Igår berättade jag för en av mina närmaste vänner om vad som pågår i mitt huvud och det kändes lättande. Det kändes bra. Så bra att jag faktiskt kände mig uppåt. Visserligen blev hon rätt ställd,  "Herregud, gillar du honom?" "Men vad ser du hos honom?" "Varför har du inte sagt nåt?"

Svaren är rätt enkla:

Ja, jag gillar honom. Jag till och med gillar, GILLAR honom. Det har alltid funnits där, som en gnagande känsla i kroppen, något man inte riktigt har kunnat sätta fingret på. Och plötsligt så går det upp ett ljus för en och man får en "aha"-upplevelse. Det är därför jag har betett mig och verkar lite konstig den senaste tiden. För att jag har upptäckt att jag verkligen, verkligen gillar honom något fruktansvärt.

Vad jag ser hos honom?... Allt! Han har så många intressanta sidor och han är så olik alla andra killar jag träffat att dem bleknar i jämförelse med honom. Jag vet att han är speciell. Det är därför jag gillar honom. Jag har förstått att han är killen som kanske inte får flest ragg en fredagkväll. Vilket jag har svårt att smälta eftersom han enligt mig borde kunna få vem han vill. Men kanske är det mina känslor för honom som gör att han verkar så... perfekt, även om jag hatar att använda det ordet. Han är snygg, rolig, får mig att le, intressant, djup, barnslig på ett sätt som jag kan känna igen mig i. Han är precis den jag vill ha.

Skälet till att jag inte har sagt något är för att jag behövde tid att fundera, smälta allt, låta det gå en tid för att se hur allt skulle utveckla sig. Om jag hade kastat ur mig den är informationen för tidigt för att sedan insett att det inte var så seriöst som jag gjort det sken av att vara, så hade du kanske aldrig tagit mig seriöst igen. Det faktumet att man gillar någon är ju trots allt rätt så stora nyheter. Stora känslor bör man dela med sig till omvärlden med lite tillförsikt. Inte måla upp det för stort, men ändå vara hundra procent ärlig.

 

Så nu vet ett par, tre, personer i mitt liv vad jag går runt och tänker på. Och jag känner mig glad över att jag kan dela med mig av det till någon annan istället för att stänga in känslorna och tankarna i ett säkert valv någonstans bak i skallen där dem sedan kan få bråka och väsnas och göra min vardag ännu svårare för mig än vad den redan är. Jag behöver inte känna att jag är helt ensam med dem här nyheterna och "hemligheterna". Det är detta man har vänner till.

Nu ska jag välja ut en av mina favoritbilder av dig, insupa den och gå och lägga mig med den bilden av dig på näthinnan. I'm still dreaming..

Allting var lättare innan jag visste om att du fanns. Man täker ju oftast i helt motsamma banor när det handlar om någon man gillar. "Vad skulle jag ha gjort om jag aldrig hade träffat dig?". Tja, haft ett problem mindre(?)!

Om jag aldrig hade träffat dig så hade jag inte legat vaken om kvällarna och tänkt på dig. Du hade inte funnits där i mina tankar när jag sluter och öppnar ögonen. Du hade inte cirkulerat runt i min skalle som en helikopter, omöjlig att få stopp på. Du hade inte varit skälet till att jag längtar efter att den kommande helgen ska ha något underbart i beredskap åt mig. Du hade inte existerat i min värld. Och jag hade inte saknat dig.

 

Men nu finns du ju. Du är livs levande och du går, andas och skrattar. Det är gör det ännu svårare. Att du är så levande. Alla är vi levande organismer men du verkar dubbelt så levande som vi andra. Du fyller upp ett helt rum med enbart din röst och din person. Du får hela mig att vibrera när jag ser dig. Du får mig att sakna dig i samma stund som vi säger adjö. Hur kan du påverka mig så här? Jag både är och inte är hundra procent mig själv när jag är med dig. Hur kan man både vara och inte vara något? Betyder det att man kan vara både och?

Det kanske man kan... jag kan både njuta och älska ögonblicket då jag är i ditt blickfång och samtidigt sörja för att denna kvällen får jag befinna mig i närheten av dig men imorgon är jag tillbaks i den vardagliga gråa zonen igen.

Att få spendera en kväll i samma sällskap som dig kan få mig att dansa på moln flera veckor efteråt. Så levande och verklig är du för mig.

 

Så om jag aldrig hade träffat dig så hade jag aldrig saknat dig. Aldrig tyckt om dig så här mycket. Aldrig haft dem här problemen. Men samtidigt så hade det inneburit att jag inte hade fått ha en person som dig i mitt liv. Och även om jag inte hade vetat om det då, så hade jag saknat det idag.

 

Fan också!! Att inte mitt liv kan få flyta på i en jämn ström med lagom stora virvlar, ett och annat normaldjupt vattenfall och ibland bara få plana ut och ligga helt lugnt och stilla. Istället måste jag kastas runt, snurra omkring, och inte känna att jag varken har någon balans eller fast mark under fötterna. 

 

Det började förra helgen när jag träffade på dig ute. Innan dess så hade jag bara haft mina aningar. Misstänkt hur det kanske låg till, men jag ville inte spekulera förrän jag var helt säker. Och nu när du plötsligt stod där bara några meter ifrån mig så insåg jag att detta var "the moment" jag gått runt och väntat på. Nu skulle det uppdagas, nu skulle jag äntligen få reda på vad dessa sjuka tankar egentligen betydde, vad som pågick i min skalle, varför jag kännt mig så vilsen den senaste tiden. Och så fort vi hälsat och du kramat om mig så förstod jag rent undermedvetet vad det var för fel på mig. Men det var inte förrän dagen efter som min skalle verkligen kunde ta in det och uttala det högt.  Jag menar..

Varför kunde jag inte slita blicken ifrån dig? Varför svalde jag varenda ord du sa som ett hungrigt litet barn? Varför stod jag så nära dig som jag bara kunde utomhus efter att stället hade stängt? Varför valde jag att umgås med dig och mina vänner en timme extra så att jag missade sista bussen och fick betala nästan 200 spänn i taxi? Varför kunde jag plötsligt inte tänka rationellt och logiskt som jag ju alltid kan oavsett var jag befinner mig och hur jag än mår?

För att jag har insett att jag är som förtrollad av dig. När du är i närheten så finns det ingen annan jag vill ha. När jag pratar med dig så vill jag berätta allt och inte hålla något hemligt för dig. Du är brutalt ärlig och låter ingen trycka ner dig men under ytan så döljer sig svagheter och rädslor från det förflutna. Jag fick en glimt av det den helgen när vi satt och pratade. Jag kan bara gissa vad du har varit med om. Och jag ville att du skulle veta att jag förstår dig. Bättre än någon annan. Jag kan föreställa mig hur du känner. Kan förstå hur det känns. Och jag vill inget hellre än att få dig att le. Få dig att känna dig trygg.

Men du sa att du inte är mycket för kärlek. Har du någonsin varit kär? Har du någonsin legat och tänkt på en annan människa till långt in på natten? Har du någonsin gjort saker, knäppa och oförklarliga saker, på grund av någon annan? Har du aldrig blivit sårad? Sviken och bortglömd? Har du aldrig varit förälskad i någon du visste att du aldrig skulle kunna få? Har du aldrig önskat dig någon att hålla om? Har du aldrig velat ha någon som kan hålla om dig?

 

Nu när jag fattar hur det ligger till så finns det ingen återvändo. Jag är på väg att bli gränslöst förälskad i dig. Och inget kan stoppa det. Möjligtvis få det att sakta ner men oavsett hur mycket långsammare det går så kommer det ändå att nå sitt mål. Och när det väl har gjort det, vad fan ska jag göra då?