MissRead

Det är märkligt hur allt kan förändras på ett känslomässigt plan bara genom att man berätta hur man känner för en annan människa. Det bevisar verkligen vilken börda jag har gått runt med. Inte börda som i "jobbig och tuff börda" utan mer som "komplicerad och du-borde-dela-det-med-någon börda".

Så fort jag hade berättat det för min vän så var det precis som om en sten hade lyfts från mina axlar. Veckan som förflöt därefter var så mycket enklare att ta sig igenom. Jag sov plötsligt bättre på nätterna. Jag var inte längre psykiskt utmattad och framför allt... jag tänkte inte lika intensivt på dig längre.

Självklart tänker jag på dig varje dag, men innan var det varje sekund av varje minut av varje timme av varje dag. Nu känns det mer som att jag tänker på dig på ett mer avslappnat sätt. Händer det så händer det. Träffas vi så träffas vi. Inget är omöjligt. Vi bor fortfarande i samma stad båda två, vi har gemensamma vänner, vi stöter faktiskt på varandra ibland. Man måste försöka se det positivt.

Det är inte det att mina känslor för dig har svalnat av, tvärtom. Jag är lika intensivt förälskad i dig, om inte mer, som innan. Det är inte många männsikor nu för tiden som kan göra mig nervös och få mig att känna mig så blyg, men du kan. Detta bevisar väl bara hur svag du gör mig. Borde jag vara livrädd? Eftersom att du är den enda i mitt liv som skulle kunna skada mig så pass allvarligt att jag aldrig vågar resa mig igen.

Men vad sjukare är, jag bryr mig inte. Om du aldrig kommer att känna likadant för mig som jag känner för dig, who gives!? Jag har blivit sårad så många gånger, varit olyckligt förälskad så många gånger. En gång mer kommer inte göra skillnad, bara göra mig starkare. Och om jag inte chansar och kastar mig ut, hur ska jag då kunna veta om fallskärmen överraskande nog rätar ut sig? Hur ska jag kunna veta om du kanske gillar mig om jag inte vågar visa dig att jag gillar dig? Man måste våga! Och nästa gång vi ses, så ska jag chansa. Jag ska visa dig!

Det är sanningen.. Allt hade varit lättare om du inte ens hade kunnat gilla mig. Eller någon annan tjej. Då hade jag verkligen kunnat släppa taget om dig. Gå vidare, återgå till att njuta av livet och allt som erbjuds för en. Istället sitter jag fast i den här.. soppan och bara tänker på dig.

Jag fick träffa dig för prick en vecka sen. Du har ingen aning om hur nervös jag var över att få se dig igen. Senaste gången vi träffades så var vi ute och båda var berusade. Nu var vi hundra procent nyktra (om man bortser från att du var bakis) och det fanns plötsligt bara en massa spärrar som hindrade mig från att ens yttra ett ord till dig. Har jag missuppfattat alltihop? Tänk om det enda skälet till att du pratar med mig när du är full är för att du inte hittar någon annan som orkar med att lyssna på dig? Tänkte du på mig överhuvudtaget i söndags? Eller smälte jag bara in i väggen bakom mig och varken syntes eller hördes? Inte ens var värd att se eller höra.

Jag behöver träffa dig igen, när vi är mer avslappnade och jag vågar och du vågar (om det är nervsitet som håller dig tillbaka tvivlar jag på men jag vet inte.)

 

Faaaan, varför är du inte gay istället??!! Mitt liv hade varit sååå mycket enklare. Jag är så jävla kär i dig. Jag struntar i hur omogen andra tycker att du är. Jag struntar i hur du beter dig (så länge du inte är ett svin) eller vad du slänger ur dig. Jag. Är. Kär. I. Dig.

Punkt slut!!

  

Jag faller, sån jävla underbar känsla. För ett kort ögonblick så behöver jag inte ha all min koncentration riktad mot dig. Jag kan fara till platser jag aldrig har varit på med människor jag aldrig ha träffat. Och antingen är du inte där och då kan jag få sinnesro, eller så är du där och då blir det den lyckligaste stunden i mitt liv.

 

Jag pratar om sömnen. Att få falla ner i ett hav av lugn och stillhet där jag sen kan välja vart strömmen ska föra mig. Det är enbart i drömmarnas land som jag kan få ha turen att träffa dig. När jag inte träffar dig i vaket tillstånd så försöker jag kompensera upp det genom att försöka träffa dig i drömmen. Så jag tar med mig min favoritbild av dig, det vackraste minnet jag har av dig, och kryper till sängs och ber och hoppas att du är där när jag sluter ögonen, eftersom du inte är här när jag öppnar ögonen.

Igår fick jag reda på att en "bekant" till mig gott bort efter att ha varit sjuk en kort tid. Jag vet inte vilken sjukdom hon hade eller hur länge hon haft den, men vad det än var så vann det över henne. Hon blev bara 30 år.

 

Detta fick mig att börja tänka. När man är 30 så har du ju trots allt en femtio år kvar av ditt liv. Tänk på allt det som man ska hinna med och som man vill hinna med. Tänk om tiden inte räcker till? Tänk om tiden bestämmer sig för att göra ett avbrott? Släcka ett liv för tidigt?

Tänk om jag en dag vaknar upp i en sjukhussäng och får reda på att jag bara har dagar, eller timmar, kvar att leva. Vad skulle jag ha velat gå tillbaka och ändra på?

Skulle jag ha försökt förändra den jag var när jag gick i skolan. Göra mig stark, modig och levande, istället för osynlig, rädd och blyg.

Skulle jag ha gjort saker som jag då valde att hoppa över. Eller umgås med människor som jag inte trodde skulle vilja umgås med mig.

Skulle jag förändra hela mitt liv genom att bara förändra på en enda lite detalj. Eller...

Eller skulle jag bara ångra att jag inte vågade säga till en viktig person i mitt liv hur mycket jag faktiskt älskade den.

 

Den här händelsen från igår fick mig att inse att ingenting är förutsägbart. Det hände dig idag, det kan hända mig imorgon. Ingenting är "ristat i sten". Allt kan förändras på ett ögonblick.

 

Så därför tänker jag vara modig nu, istället för att önska att jag hade varit modig då. Jag ska våga, jag ska köra, jag ska kasta mig ut. Jag ska vara ärlig.

Om jag har lyckan med mig att får träffa dig igen i framtiden och om tillfället infinner sig, så kommer jag berätta hur jag känner för dig. Jag ska inte tänka "tänk om han inte" utan jag ska tänka "tänk om han faktiskt". Om det går åt helvete och hela min värld rasar samman, så bygger jag bara den igen, bit för bit. Det får i så fall ta sin tid, men jag kommer att klara det.

Och om allt går vägen, så behöver jag inte oroa mig, inte tänka, bara känna.

 

Nu är nu och igår kan man aldrig göra något åt. Men man kan välja hur man vill att morgondagen ska bli. Det är fortfarande oviss terräng som man får ta sig över på ett eller annat sätt. Men man har chansen att välja hur.