MissRead

Allting var lättare innan jag visste om att du fanns. Man täker ju oftast i helt motsamma banor när det handlar om någon man gillar. "Vad skulle jag ha gjort om jag aldrig hade träffat dig?". Tja, haft ett problem mindre(?)!

Om jag aldrig hade träffat dig så hade jag inte legat vaken om kvällarna och tänkt på dig. Du hade inte funnits där i mina tankar när jag sluter och öppnar ögonen. Du hade inte cirkulerat runt i min skalle som en helikopter, omöjlig att få stopp på. Du hade inte varit skälet till att jag längtar efter att den kommande helgen ska ha något underbart i beredskap åt mig. Du hade inte existerat i min värld. Och jag hade inte saknat dig.

 

Men nu finns du ju. Du är livs levande och du går, andas och skrattar. Det är gör det ännu svårare. Att du är så levande. Alla är vi levande organismer men du verkar dubbelt så levande som vi andra. Du fyller upp ett helt rum med enbart din röst och din person. Du får hela mig att vibrera när jag ser dig. Du får mig att sakna dig i samma stund som vi säger adjö. Hur kan du påverka mig så här? Jag både är och inte är hundra procent mig själv när jag är med dig. Hur kan man både vara och inte vara något? Betyder det att man kan vara både och?

Det kanske man kan... jag kan både njuta och älska ögonblicket då jag är i ditt blickfång och samtidigt sörja för att denna kvällen får jag befinna mig i närheten av dig men imorgon är jag tillbaks i den vardagliga gråa zonen igen.

Att få spendera en kväll i samma sällskap som dig kan få mig att dansa på moln flera veckor efteråt. Så levande och verklig är du för mig.

 

Så om jag aldrig hade träffat dig så hade jag aldrig saknat dig. Aldrig tyckt om dig så här mycket. Aldrig haft dem här problemen. Men samtidigt så hade det inneburit att jag inte hade fått ha en person som dig i mitt liv. Och även om jag inte hade vetat om det då, så hade jag saknat det idag.