MissRead

Fan också!! Att inte mitt liv kan få flyta på i en jämn ström med lagom stora virvlar, ett och annat normaldjupt vattenfall och ibland bara få plana ut och ligga helt lugnt och stilla. Istället måste jag kastas runt, snurra omkring, och inte känna att jag varken har någon balans eller fast mark under fötterna. 

 

Det började förra helgen när jag träffade på dig ute. Innan dess så hade jag bara haft mina aningar. Misstänkt hur det kanske låg till, men jag ville inte spekulera förrän jag var helt säker. Och nu när du plötsligt stod där bara några meter ifrån mig så insåg jag att detta var "the moment" jag gått runt och väntat på. Nu skulle det uppdagas, nu skulle jag äntligen få reda på vad dessa sjuka tankar egentligen betydde, vad som pågick i min skalle, varför jag kännt mig så vilsen den senaste tiden. Och så fort vi hälsat och du kramat om mig så förstod jag rent undermedvetet vad det var för fel på mig. Men det var inte förrän dagen efter som min skalle verkligen kunde ta in det och uttala det högt.  Jag menar..

Varför kunde jag inte slita blicken ifrån dig? Varför svalde jag varenda ord du sa som ett hungrigt litet barn? Varför stod jag så nära dig som jag bara kunde utomhus efter att stället hade stängt? Varför valde jag att umgås med dig och mina vänner en timme extra så att jag missade sista bussen och fick betala nästan 200 spänn i taxi? Varför kunde jag plötsligt inte tänka rationellt och logiskt som jag ju alltid kan oavsett var jag befinner mig och hur jag än mår?

För att jag har insett att jag är som förtrollad av dig. När du är i närheten så finns det ingen annan jag vill ha. När jag pratar med dig så vill jag berätta allt och inte hålla något hemligt för dig. Du är brutalt ärlig och låter ingen trycka ner dig men under ytan så döljer sig svagheter och rädslor från det förflutna. Jag fick en glimt av det den helgen när vi satt och pratade. Jag kan bara gissa vad du har varit med om. Och jag ville att du skulle veta att jag förstår dig. Bättre än någon annan. Jag kan föreställa mig hur du känner. Kan förstå hur det känns. Och jag vill inget hellre än att få dig att le. Få dig att känna dig trygg.

Men du sa att du inte är mycket för kärlek. Har du någonsin varit kär? Har du någonsin legat och tänkt på en annan människa till långt in på natten? Har du någonsin gjort saker, knäppa och oförklarliga saker, på grund av någon annan? Har du aldrig blivit sårad? Sviken och bortglömd? Har du aldrig varit förälskad i någon du visste att du aldrig skulle kunna få? Har du aldrig önskat dig någon att hålla om? Har du aldrig velat ha någon som kan hålla om dig?

 

Nu när jag fattar hur det ligger till så finns det ingen återvändo. Jag är på väg att bli gränslöst förälskad i dig. Och inget kan stoppa det. Möjligtvis få det att sakta ner men oavsett hur mycket långsammare det går så kommer det ändå att nå sitt mål. Och när det väl har gjort det, vad fan ska jag göra då?