MissRead

Ja, jag är avundsjuk. Jag är avundsjuk på alla dem personerna som du har i ditt liv. Oavsett om det är familj såsom föräldrar, syskon, kusiner, fastrar, eller morföräldrar.

Jag är avundsjuk på dina vänner. Till och med dem som du bara är ytligt bekant med men som du ändå träffar genom dina närmaste vänner.

Jag är avundsjuk på din rumskompis, för att den personen får spendera lika mycket tid med dig under en dag som jag har gjort under ett års tid.

Jag är avundsjuk på dina arbetskamrater, för att dem får träffa dig varje gång du jobbar (obviously!)  medan jag inte ens har en aning om var du jobbar.

Jag är avundsjuk på alla dem främlingar du träffar varje dag, exempelvis kassören i livsmedelsbutiken, chauffören på bussen eller bara grannen som är ute och går med sin hund.

Jag är avundsjuk på alla människor som träffar dig dagligen eller åtminstone varje vecka, medans jag kanske, om jag har tur, får träffa på dig ett par gånger om halvåret. Det är fanimig inte rättvist!

 

Vad trodde jag egentligen? Att det, genom att jag berättade för min kompis om mina känslor för dig, skulle ske en förändring?  Att något underbart och mirakulöst skulle hända, inte ett skit har hänt. Jag går bara runt med den här hopplösheten hängandes över mig. Även om du kanske gillar mig en aning så spelar det ändå ingen roll om vi aldrig träffas på.

Det är så jävla hopplöst så jag vill bara bryta ihop till den minsta beståndsdelen och därefter begrava mig under täcket tills det blir sommar. Vill inte må så här. Att vara kär ska ju kännas underbart, fast det gör det väl också på sätt och vis. Det känns underbart att vara kär i dig. Känslan av att minnas hur det var sist man träffade dig och gångerna innan dess går inte att beskriva. Som att sväva på moln. Jag har inget emot hela "sväva-på-molnen"-grejen, det jag har emot är behöva gå runt och räkna dagarna och veckorna sen sist jag träffade dig och att inte veta när jag kommer att få träffa dig igen.

Det är så jävla jobbigt just nu...