MissRead

Det känns som om en viss börda har lättat från mina axlar. Igår berättade jag för en av mina närmaste vänner om vad som pågår i mitt huvud och det kändes lättande. Det kändes bra. Så bra att jag faktiskt kände mig uppåt. Visserligen blev hon rätt ställd,  "Herregud, gillar du honom?" "Men vad ser du hos honom?" "Varför har du inte sagt nåt?"

Svaren är rätt enkla:

Ja, jag gillar honom. Jag till och med gillar, GILLAR honom. Det har alltid funnits där, som en gnagande känsla i kroppen, något man inte riktigt har kunnat sätta fingret på. Och plötsligt så går det upp ett ljus för en och man får en "aha"-upplevelse. Det är därför jag har betett mig och verkar lite konstig den senaste tiden. För att jag har upptäckt att jag verkligen, verkligen gillar honom något fruktansvärt.

Vad jag ser hos honom?... Allt! Han har så många intressanta sidor och han är så olik alla andra killar jag träffat att dem bleknar i jämförelse med honom. Jag vet att han är speciell. Det är därför jag gillar honom. Jag har förstått att han är killen som kanske inte får flest ragg en fredagkväll. Vilket jag har svårt att smälta eftersom han enligt mig borde kunna få vem han vill. Men kanske är det mina känslor för honom som gör att han verkar så... perfekt, även om jag hatar att använda det ordet. Han är snygg, rolig, får mig att le, intressant, djup, barnslig på ett sätt som jag kan känna igen mig i. Han är precis den jag vill ha.

Skälet till att jag inte har sagt något är för att jag behövde tid att fundera, smälta allt, låta det gå en tid för att se hur allt skulle utveckla sig. Om jag hade kastat ur mig den är informationen för tidigt för att sedan insett att det inte var så seriöst som jag gjort det sken av att vara, så hade du kanske aldrig tagit mig seriöst igen. Det faktumet att man gillar någon är ju trots allt rätt så stora nyheter. Stora känslor bör man dela med sig till omvärlden med lite tillförsikt. Inte måla upp det för stort, men ändå vara hundra procent ärlig.

 

Så nu vet ett par, tre, personer i mitt liv vad jag går runt och tänker på. Och jag känner mig glad över att jag kan dela med mig av det till någon annan istället för att stänga in känslorna och tankarna i ett säkert valv någonstans bak i skallen där dem sedan kan få bråka och väsnas och göra min vardag ännu svårare för mig än vad den redan är. Jag behöver inte känna att jag är helt ensam med dem här nyheterna och "hemligheterna". Det är detta man har vänner till.

Nu ska jag välja ut en av mina favoritbilder av dig, insupa den och gå och lägga mig med den bilden av dig på näthinnan. I'm still dreaming..