MissRead

Denna midsommaren har allt handlat om jämförelser. Vad har gjort denna midsommaren annorlunda mot förra året? Vilka var jag med då, vilka var jag med nu? Hurdan var jag i år i jämförelse med förra året? Antalet människor? Tidpunkter? Platser? Vädret?

 

Jag kan väl säga så här att förra året ösregnade det, vi var nio personer, jag blev inte speciellt packad, jag höll på att bli kär och det fanns någon där som också höll på att bli kär i mig, vi var i en annan stad, jag var lycklig på att barnsligt och okomplicerat sätt och trots ösregnet och dem futtiga plusgraderna som den midsommaren hade att komma med så kändes det som den vackraste sommardagen i mitt liv.

 

I år var det sol och vackert väder ända till kvällningen, vi var åtta personer, jag blev både full och hög, jag var och är fortfarande kär i en av dem omöjligaste killarna som jag överhuvudtaget kunde ha blivit kär i, vi var hemma här i våran hemstad men jag var ändå, trots den lätt ångestfyllda och påfrestande situationen som jag och mina känslor har försatt mig i, på ett väldigt, väldigt bra humör. Det var kanske inte perfekt, men du var där och vi satt och pratade och vi slog oss ner hela bunten och rökte, skrattade och pratade. Kanske var det i just det ögonblicket som allt faktiskt var perfekt. Med blandade känslor, nikotinkickar och musiken på högsta volym. Jag tänkte att nu, i detta ögonblicket, borde man ha tryckt på paus-knappen och fryst hela sommarkvällen.

 

På lördagen var jag på fest. Och du var där, och tjejen du ligger med. Jag hatar henne, men jag hade nog avskytt henne ännu mer om hon inte vore en så förbannat trevlig och gullig tjej. Jag tror inte att du har känslor för henne, men det sårade mig ändå att se er två kyssas. Och jag hatar mig själv till och med mer än henne för att jag tillåter mig att känna mig sårad över det. Så vid två-tiden var jag tvungen att gå. Jag klarade knappt av tanken på att befinna mig i samma rum som er, så tanken på att slagga i lägenheten och veta att ni två håller på i rummet bredvid var alldeles för smärtsam. Jag sa hejdå till min underbara vän, som jag inte kan förklara mina stridiga känslor för trots att hon är den som förstår mig bäst, hennes pojkvän och sedan dök han upp. En av dina bästa kompisar som jag bara bytt ett par ord med under kvällen. Han med dem otroligt varma, vackra, bruna ögonen som man lätt kan sugas in i utan att man märker det. Jag gav honom en kram och han frågade om jag skulle ta och bege mig. Jag svarar ja och han säger, "Då får jag ge dig en puss". Och i samma ögonblick som hans läppar nuddar min kind så försvinner nästan all smärta. Kvar blir bara resterna av sorgen och mitt i röran fladdrar en ensam liten färggrann fjäril. Jag märker att jag är på gränsen till att börja rodna men berusningen efter alkoholen döljer det. Och jag vänder mig om för att gå ut genom dörren, men vänder mig om och ser att han också står kvar och tittar på mig. Vi ler, han vinkar med en lätt handrörelse och jag pressar ur mig ytterligare ett hejdå följt av en lätt varm känsla som kryper upp längs med halsen tills det når kinderna. Till slut har jag tvingat ut min kropp genom dörren och står utanför med helt nya känslor som fladdrar runt i kroppen. Vad fan hände?! Jag var ju precis på gränsen till att brista i gråt och nu står jag i en skitig trappuppgång med ett löjligt flin på läpparna och ett lätt brännande läppavtryck på min högra kind. Vad hände??