MissRead

Det är märkligt hur allt kan förändras på ett känslomässigt plan bara genom att man berätta hur man känner för en annan människa. Det bevisar verkligen vilken börda jag har gått runt med. Inte börda som i "jobbig och tuff börda" utan mer som "komplicerad och du-borde-dela-det-med-någon börda".

Så fort jag hade berättat det för min vän så var det precis som om en sten hade lyfts från mina axlar. Veckan som förflöt därefter var så mycket enklare att ta sig igenom. Jag sov plötsligt bättre på nätterna. Jag var inte längre psykiskt utmattad och framför allt... jag tänkte inte lika intensivt på dig längre.

Självklart tänker jag på dig varje dag, men innan var det varje sekund av varje minut av varje timme av varje dag. Nu känns det mer som att jag tänker på dig på ett mer avslappnat sätt. Händer det så händer det. Träffas vi så träffas vi. Inget är omöjligt. Vi bor fortfarande i samma stad båda två, vi har gemensamma vänner, vi stöter faktiskt på varandra ibland. Man måste försöka se det positivt.

Det är inte det att mina känslor för dig har svalnat av, tvärtom. Jag är lika intensivt förälskad i dig, om inte mer, som innan. Det är inte många männsikor nu för tiden som kan göra mig nervös och få mig att känna mig så blyg, men du kan. Detta bevisar väl bara hur svag du gör mig. Borde jag vara livrädd? Eftersom att du är den enda i mitt liv som skulle kunna skada mig så pass allvarligt att jag aldrig vågar resa mig igen.

Men vad sjukare är, jag bryr mig inte. Om du aldrig kommer att känna likadant för mig som jag känner för dig, who gives!? Jag har blivit sårad så många gånger, varit olyckligt förälskad så många gånger. En gång mer kommer inte göra skillnad, bara göra mig starkare. Och om jag inte chansar och kastar mig ut, hur ska jag då kunna veta om fallskärmen överraskande nog rätar ut sig? Hur ska jag kunna veta om du kanske gillar mig om jag inte vågar visa dig att jag gillar dig? Man måste våga! Och nästa gång vi ses, så ska jag chansa. Jag ska visa dig!